Jaha, där var den sommar'n över. I alla fall om man nu inte tillhör gruppen av människor som krampaktigt håller fast vid tanken att det kommer vara sommar tills graderna sjunker nedanför 15. (Vilket nog inte lär dröja så jättelänge till.) Det blir dock allt svårare att acceptera detta då dagarna bara blir gråare, och nattens mörka timmar bara blir allt längre... (Fast å andra sidan har denna sommar varit ganska grå rakt igenom så...)
Så... hösten är tillslut här, och det innebär slut på semestern. Slut på lovet.
Skolstart och jobb, för de som har. För de som inte är som mig.
Jag skulle ha börjat skolan imorgon om det nu inte vore så att jag tackade nej till Kalmar, Hultsfred och Music & Event Management.
Ja, jag gjorde det. Jag lämnade ifrån mig min plats. Så imorgon kommer den gapa tom.
Men det bekymrar väl inte mig. Eller?
Guess what guys?... School's out!
Fortfarande.
Hade jag räknat med detta i våras? Hade jag räknat med detta när studenten närmade sig med rasande fart?
Svaret på den frågan är med 100 procentig säkerhet: Nej.
Men nu står jag här. Jag har gjort mitt val. Så vad händer nu då?
Jag sitter framför datorn, ser på när vänner uppdaterar statusar på facebook om högskolor och universitet..
Jag ser på när folk flyttar. Min bästa vän har flyttat till Gotland. Fattar ni? Gotland!
Och jag sitter fortfarande här. Jag läser om hur en före detta klasskompis till mig nu har flyttat ner till Växjö och ska börja på Musikproduktionsprogrammet. Den utbildningen jag så gärna skulle vilja påbörja nu.
Jag vill också flytta. Jag vill också känna den där panikartade spänningen av att få stå på mina egna ben.
Jag vill också gå i skolan. Jag vill också lära mig mer om och utvecklas i saker jag gillar.
Men jag sitter fortfarande här, som första reserv till ett program som börjar vilken dag som helst.
Min chans att faktiskt få en plats minskar mer och mer. Vi får väl se om någon hoppar av...
Men vad händer annars? Vad händer om ingen hoppar av?
Då blir det väl arbetsförmedlingen. Jag vet inte... Jag vill ju göra någonting, men det känns liksom.. konstigt.
Och jobb... tänk om jag inte får något jobb? Och tänk om jag ändå får ett jobb, men inte klarar av det?
Vad fan händer då liksom?
Efter studenten lämnar man liksom hela värden av trygghet bakom sig. Det är nu man ska bli vuxen.
Det är nu man ska börja på universitet, högskola, eller börja jobba.
Det är nu man ska visa ordentligt att "här är jag, och det här är vad jag sysslar med".
Men allt verkar ju vara så jävla komplicerat. Och jag är orolig - nästan rädd - för att det ska vara för svårt...
Och som vanligt sitter jag uppe mitt i natten... Har fan inte gått och lagt mig innan midnatt (förutom typ 2-3 tillfällen under hela sommarn) sen jag tog studenten. Snacka om att vara en nattmänniska...
Min lillebror fyller 14 år om fem dagar. Fjorton. Han börjar bli gammal nu ~
Hahah! Ska jag säga som fyller 19 om en månad och sex dagar...
(Och för alla som inte förstod det: Nej, jag anser varken att 14 eller 19 är gammalt.)
Något förslag på vad man kan ge honom förresten? När det kommer till sånt har jag lite dålig fantasi ~
Over n' out.
